Intuition

Mitt i allt tumult med ny praktik ska jag planera för framtiden. Framtiden som innebär sommaren 2010! Jag har pendlat mellan att vara überpeppad och vara rent ut sagt helt ointresserad inför vår stundande USA-resa. Och igår måste jag medge att jag var någonstans mittemellan. Jag ville självklart inte skippa hela resan, men ändå - kanske jag borde korta av den lite? Så jag var kluven igår, över hur jag skulle göra men det slutade faktiskt med att jag bokade min biljett. Trots att jag inte var helt övertygad om att det var rätt sak att göra. Men jag vill ju göra det här, jag vill resa - jag behöver resa och se mer. Så 8 juni är det dags! Tråkigt bara att man kvinnliga intuition är så stark. När jag bokade kände jag att det var fel, att jag borde vänta. Och idag fick jag veta varför; biljettpriset hade gått ner. Just my luck, så att säga... Men pengar är väl en världslig sak, så det är bara att glömma och gå vidare.

Dag 3 på mitt nya favoritställe har inneburit besök på en massa nya ställen. Som förhoppningsvis kan resultera i lite stuidebesök senare! Men det är något som inte är riktigt rätt med mig. Jag blir skrämmande trött av att sitta still. Tröttheten kastar sig på mig och jag måste verkligen kämpa hårt för att klara att hålla mig vaken. Jag behöver nog kolla upp det om det fortsätter och blir värre. För när jag tänker efter har jag ändå haft det så här i princip hela förra året, föreläsningarna var alltid en utmaning att ta sig igenom vaken. Inte bra.

Bulletproof

Äntligen har jag fått sitta med på mina första samtal. Det här var ju den delen som jag innan funderade mest på - hur kommer det gå till egentligen? Ska jag bara sitta där tyst bredvid medan kuratorn pratar med eleven? Svaret är ja. Det är precis vad jag gjort idag - jag har suttit alldeles tyst på en stol och bara observerat hur samtalet gått till. Mycket intressant såklart men också mycket underligt att bara sitta där och inte låtsas om att jag finns. Min förhoppning är väl att inom de här 15 veckorna åtminstone säga något ord under samtalen, men det dröjer självklart ett tag. Jag måste först lära känna de här eleverna lite bättre. Så det bara stalpas på hög, alla spännande saker jag ska få uppleva och lära mig. Jag gillar det! Nu är det bara det här med sömnen då, jag kan inte hjälpa att vara helt slut när jag kommer hem. Men det är väl så i början. Jag måste bara låta det ta tid.

New Divide

Wow! Praktik - vilken grej, alltså! Jag trivs verkligen hur bra som helst och det har bara gått en dag. Fantastic! Jag tror starkt på det här. 15 veckor i storstan kommer göra mig gott, på så många sätt. Jag och min riktigt trevliga handledare har redan idag börjat prata lite om vad som kommer att hända, eventuella studibesök och vad en kurator egentligen arbetar med. Det känns så bra, det är precis som jag väntat mig. Men trött blir jag, känner mig helt mörbultad efter den här dagen - samtidigt som jag är helt upprymd. En konstig mix av känslor, helt enkelt! Tidig kväll ikväll, kan jag säga. Jag vill ju bara att det ska bli morgon så jag kan få starta en ny dag!

Leaving on a Jet Plane

Så var dagen här. Dagen då det är min tur att lämna. Min tur att åka ifrån, till något nytt och outforskat. Att göra det som så många av mina vänner nästan stressar inför, som så många av dem drömmer om och längtar efter så mycket att det nästan verkar göra ont. Det verkar finnas något farligt i att stanna kvar. Själv så vet jag inte. Jag var ju rätt nöjd med att vara kvar. Mitt liv i min hemstad var trygghet, det var något som skänkte mig lugn och som varje dag gjorde mig glad. Så jag kan inte alltid förstå när mina vänner är så stressade över att lämna något som är så bra. Men visst. Det är väl inte så extravagant alla dagar, det är lätt att falla in i en monoton rytm. Så ibland kan jag förstå att man vill ge sig av, det finns ju mycket mer att se i världen. Och idag var det som sagt min tur. Äntligen, får jag säga så här i efterhand. För jag känner mer och mer hur skönt det är att lämna ibland. Att få åka iväg utan att se sig om och utan att bry sig om det jag lämnar. Speciellt med tanke på allt nytt jag är på väg till. Självklart känns det tugnt att lämna allt det positiva, mitt lugn och min trygghet. Men det är väl kanske mest det tunga och jobbiga mina vänner önskar lämna. Och så även jag. Nya mål väntar och det känns verkligen toppen! Imorgon börjar min praktik hos en skolkurator och jag är så förväntansfull så jag vet knappt var jag ska ta vägen. Det känns så rätt redan nu! Jag har hittat hem.