Leaving on a Jet Plane

Så var dagen här. Dagen då det är min tur att lämna. Min tur att åka ifrån, till något nytt och outforskat. Att göra det som så många av mina vänner nästan stressar inför, som så många av dem drömmer om och längtar efter så mycket att det nästan verkar göra ont. Det verkar finnas något farligt i att stanna kvar. Själv så vet jag inte. Jag var ju rätt nöjd med att vara kvar. Mitt liv i min hemstad var trygghet, det var något som skänkte mig lugn och som varje dag gjorde mig glad. Så jag kan inte alltid förstå när mina vänner är så stressade över att lämna något som är så bra. Men visst. Det är väl inte så extravagant alla dagar, det är lätt att falla in i en monoton rytm. Så ibland kan jag förstå att man vill ge sig av, det finns ju mycket mer att se i världen. Och idag var det som sagt min tur. Äntligen, får jag säga så här i efterhand. För jag känner mer och mer hur skönt det är att lämna ibland. Att få åka iväg utan att se sig om och utan att bry sig om det jag lämnar. Speciellt med tanke på allt nytt jag är på väg till. Självklart känns det tugnt att lämna allt det positiva, mitt lugn och min trygghet. Men det är väl kanske mest det tunga och jobbiga mina vänner önskar lämna. Och så även jag. Nya mål väntar och det känns verkligen toppen! Imorgon börjar min praktik hos en skolkurator och jag är så förväntansfull så jag vet knappt var jag ska ta vägen. Det känns så rätt redan nu! Jag har hittat hem.